Att vara existerande i sin omöjlighet

 Och därifrån tänker du på dig själv som en otålig natt som utspelar sig avståndet, korsar och mäter kärleken, avståndet till rädslan för ensamhet och tortyr, utspelar sig som ett kommande gift, slår ut mot sig själv, slår ut och den fördröjda effekten väntar i varelsens långa latens att man vill vara konstant, likna sig själv, orubblig från att vara natt i trubbel av förvirrad nattlighet, att existera i själva sin omöjlighet.